För många moderna doggraser hävdas ett ursprung från antikens molosserhund aven kallas alanom alunt, mâtin och mastion. Namnet kommer trodligen av molsserna, ett folk som ca 500 år f.Kr levde i Espirus i nordvästra Grekland och m öjligen kan ha utvandrat från Mesopotamien. Den stora molsserhunden var utbredd i norra och östra medelhavsländerna under antiken. Den använder som boskapshund och stridshund, och denna hundtyp är omnämnd i många av dagens rashistoriker.
I grekiska texter från ca 1100 f.Kr nämns t.ex. molosserhundar med askgrå färg. Assyriska reliefer från ca 700 f.Kr visar molosserhunar av en typ som i stort är indentisk med några av de moderna mastiffraserna. De moderna mastiffraser för vilka hävdas ett urspring från molsserhundarna är bl.a. neapolitansk mastiff (oftast med askgrå färg), mastiff, spansk mastiff, grand daois och Dogue De Bordeaux. Senare tiders utveckling fick fram mindrre doggar, från vilka man kan tänka sig att bulldoggarna har uppkommit och till viss del kan även blodhundens föregångare ha en del mastiff-dogginblandning.
Romarna anväder sig av molsserhundar, bl.a som stridshundar och boskapsddrivare, och alleftersom robarna bredde ut sig spreds även de stora hundarna, vilka kom att blanda sig med lokala hundtyper, varefter nya varianter formades. Till de moderna hundraserna med ursprung från romarnas boskapshundar hör bl.a. rottweiler, boxer m.fl.
Dagens Molosserhundar (Doggar)
Boxer
Bullmastiff
Cane corso
Dogo argentino
Dogue de bordeaux (Bordeauxdogg)
Engelsk bulldogg
Fila brasileiro
Grand danois
Mastiff
Mastin español (Spansk mastiff)
Mastino napoletano (Neapolitansk mastiff)
Perro dogo marllorquin
Rottweiler
Shar pei
Tosa (Tosa inu)
Historik
Beskrivning av rasens historiska bakgrund och ändamål:
Dogue de Bordeaux (DdB) är utan tvekan en av de äldsta hundraserna
i världen.
Den är känd för att besitta en enorm mental stabilitet.
Det finns många teorier angående molossens ursprung.
Precis som de andra molosserna, ser den Franska doggen ut att härstamma från den Tibetanska mastiffen som kom till Grekland år 480 fr.k. År 50 fr.k. tog Julius Ceasar den till sig och döpte rasen till "Canis Pugnatis"(det.latinska namnet för kamphund), för att kombatera mot björnar, tjurar eller andra sorters hundar. De användes även för att vakta arméförläggningar, dess soldater och vapen när de drog ut i fält, den har vaktat sin familj och gården, men den har också använts i jakt på stort villebråd.
Enligt den franske veterinären
Pierre Megnins teori (angiven i sitt verk "Hundar & raser")
påstår han att om Mastiffen ser ut att härstamma från
de Grekiska molosserna som importerades till Storbritannien borde då
Bordeaux doggen härstamma direkt från den medeltida s.k. "Alanhunden".
Alanbefolkningen som kom från orienten bosatte sig nämligen
i Aquitanetrakterna i Frankrike, närmare bestämt Bordeaux där
våra doggar idag har namnet efter. Den ursprungliga Alan doggen
kallades "Alan Veaultre".
Inte förrän
1863 då den första utställningen i Paris ägde rum,
gjordes rasen officiellt godkänd under det idag aktuella ras namnet
"Dogue de Bordeaux".
På den tiden fanns dock inte rasgrupper, de dömdes av Mr. Pierre
Pichot som gav den vinnande tiken vid namn Magenta, enorma eloger och
en kontant summa av 150 Frc. som första pris.
1883 hör man mycket
om en hane vid namn Bataille, son till "Mira" som var mycket
välrenommerad vid den tiden. Bataille som hade en otrolig storlek
(67cm hög) vinner utställningen i Paris, och hans praktfulla
utseende gjorde att några uppfödare blev rädda att deras
avkommor skulle bli alldeles för små i jämförelse
med Bataille, och bestämde sig för att para sina tikar med Engelska
Mastiffer. Detta gav upphov till en ny karaktär i utseendet, nämligen
svart och rödmaskad.
Detta bäddade även för polemik (meningsskiljaktighet),
de engelska och holländska domarna hade inte en blekaste aning om
hur en Bordeauxdogg skulle se ut, och diskvalificerade de rödmaskade
doggarna för att göra tvärtom året därpå.
1889 förvärrades polemiken, denna gång var det inte enbart masken det som åtskiljde opinionerna, utseendet var värst. Uppfödarna hade avlat fram tre olika doggtyper, Bordeaux, Toulouse och Parislooken, med totalt olika karaktärer angående huvud, mankhöjd och vikt. Kontroverserna blev så starka att mellan 1883-1910 fick rasen knappast någon tillväxt.
År 1910 bestämde
sig J. Kunstler, professor i anatomi och embriogeni i Bordeauxuniversitetet
att tillsammans med veterinären Pierre Megnin och dennes son Paul
Megnin att framställa en rasstandard för Bordeauxdoggen. Den
nya rasstandarden skulle förena alla tre DdB-typerna. Samma år
bildades även en egen rasklubb där Prof. Kunstler invaldes till
ordförande, klubben bestod dock endast i tre år och 1913 bildades
två nya rasklubbar, en i Bordeaux och den andra i Paris och här
stod Kunstler i mot Megnin angående bettet, medan den sistnämnde
tillhörde Parisklubbens åsikt med att ha godkänt med ett
saxbett i rasstandarden.
Kunstler däremot var för underbett på det sättet
som Bordeaux alltid hade haft ( minst 1cm-max 2cm).
Året därpå kommer rasstandarden till skott men arbetet avstannar då det första världskriget bryter ut (1914).
1926 tar båda
klubbarna fram rasstandarden på nytt och bestämmer sig för
att godkänna Röd som Svartmaskade som likvärdiga samt även
två andra doggkategorier nämligen Doguini, dvs. en smalare
Ddbx-typ med längre nosparti avlångt huvud och med en ngt,
mindre kroppsmassa, och Dogue de Bordeaux, en kraftfull muskulös
och kortnosad hund med ett stort huvud samt med en kraftigare kropp än
en Doguini.
Båda typerna skulle ha minst 1 cm underbett, dock angavs inte en
övre gräns på underbettet. Vikten skulle på en Doguinis
40-50kg för hanar och 40-45kg för tikarna. Dogue de Bordeauxen
skulle hålla minst 50 kilos vikt på hanarna respektive minst
45kg på tikarna.
Efter andra världskriget
slut stod det klart att Dogue de Bordeauxen nära var utdöd som
ras. Utan personer som Prof. Raymond Triquet i dag kallad "Dogue
de Bordeauxn's fader" hade rasen inte kommit så långt.
Mr Raymond Triquet har ihärdigt arbetat och studerat rasen under
hela sitt liv. Han har författat ett flertal hund böcker där
bl.a. La Saga Du Dogue De Bordeaux i två verk, och är ordförande
i FCI Standar Kommitté.
År 1971 fastställdes en ny standard och 1995 fastställdes
sista standarden i Israel vilken är den officiella idag.
Några hundar som varit mycket betydelsefulla inom Dogue de Bordeaux aveln.
Ochino De Rouge Sang,N´Hems
Du Domaine de Sources, Orouch De De Fenelon, Ull De ´la Bersee du
Loup, Basco De ´L Etang de Mirloup,
Tina Du Domaine de Sources och till sist Sirius Du Domaine de Sources…
Användnings område
Sällskap/vakt
DdB har i många århundrade, används som stridshundar i hets mot tjurar, björnar och i kamp. Den har också används till att vakta vapen, soldater, gårdar och kött åt slaktarna. Samt används i jakt på stort villebråd, något den gjorde med stort mod och smidighet.
För att få fram underbettet, blandade man in Engelsk Bulldog i rasen och på så sätt att de kunde få ett fastare grepp om sina jaktbyten, därmed blev rasen prognat (framskjutande underkäke).
Beskrivning av nuläget
Som vi tidigare har beskrivit har rasens användnings område varit många, men sedan 90-talets början, har rasen i hemlandet och i resten av världen endast avlats fram som sällskap och familjehundar.
Trots sin korta nos, har DdB visat sig ha ett utomordentligt spår och sök sinne, och har ett stort jaktintresse, den vittrar först högt för att sedan sätta nosen i marken och följa spåret. P.g.a. av sin korta nos, lämpar sig rasen ej för jakt i dag.
Mentala och fysiska egenskaper
DdB är en mentalt stabil, kärleksfull och medgörlig ras. Den har massor av charm och en utpräglad personlighet som är svår att hitta i andra raser. Den vaktar sitt hem och sin familj, men utan obefogad aggressivitet Den har en koloss storlek med ett massivt huvud som bara det medför respekt. DdB markerar med skall och sitt allmänna uppförande om det kommer någon. Man måste ha klart för sig att sinnelaget är ganska så egensinnigt. Den har en klart egen vilja för vad som är nödvändigt, när detta eventuellt bör utföras, hur och i vilken takt, dock detta är mer präglad hos hanhundar. Den är känslig, och har en sen mognad så väl fysiskt som mentalt. Den är en fantastisk familjehund som fungerar socialt utmärkt inom sin familj, utanför, samt med andra djur. DdB kan i visa situationer vara lite reserverad mot främlingar.
DdB är en atletisk koloss